Almhults återkomst

Och så helt plötsligt känner man för att skriva ett inlägg i sin för länge sen bortglömda blogg. Det är nog det bästa med att ha en blogg utan läsare, man är inte skyldig till någon form av konternuerlig uppdatering, inte heller behöver man förklara varför man plötsligt skriver ett inlägg utan anledning. Man behöver inte börja inlägget med "välkomna tillbaka kära läsekrets" eller något annat högtravande. Bra, bra.

Känns lite dämpat och vemodigt såhär när hösten börjar komma. Egentligen tycker jag om hösten, men den ljusa sommaren gick än en gång lite för snabbt. Fast det är nog inte hösten i sig, snarare att komma tillbaka till rutinerna. Jag tycker om mitt liv, det är inte det som är problemet. Men just nu känner jag bara för att bryta med allt och uppleva något nytt. Resa jorden runt, varv efter varv, släppa vardagen. Någon slags vision om äventyr.

Känner att jag behöver en förklaring av min vän Artur Almhult*. Slår upp vision och får det förklarat som "syn, uppenbarelse". Slår därefter upp äventyr som tydligen betyder "risk". Jaha. Jag har alltså fått någon slags riskabel uppenbarelse. Låter ju inte helt bra. Inte undra på att man känner sig vilsen. Tack för diagnosen Artur, dig kan man då alltid lita på.

*Artur Almhult har skrivit en trevlig bok med titeln "Förklarande ord" (undertitel: "Främmande ord och >>svåra>> svenska ord"). Till honom kan man vända sig när språklig förvirring alternativt allmän nyfikenhet uppstår i olika situationer.

Tankar 23.57

Klockan är snart nästa dag, jag borde sova (för det är skola imorgon). Det har gått en hel helg, jag borde ha pluggat (för jag har ingen tid sen). Jag tillbringade gårdagen i Källby, jag borde ha festat (för annars är man tråkig eller nåt).

Det känns liksom tungt ni vet, kommer över en plötsligt. Utifrån är allt perfekt, men tankarna vrider sig, man försöker förstå varför saker aldrig blir som man tänkt sig. Varför inget är som man tror och på riktigt. 

Och har inte skrivit på ett jag nu, så det här borde ha varit värsta superinlägget. Typ "Analys av Obamas seger i presidentvalet" hade passat bra och verkat intellektuellt. Istället blev det något fullständigt obegripligt. 

Godnatt, dröm sött, det behövs.  

Kärlek

Googlade runt lite idag för att hitta inspiration till min debattartikel om samhällsekonomier. Kom in på Fria Tidningens hemsida och en gammal artikel om statens utförsäljningar av diverse företag. Muf:s ordförande Niklas Wykman hade fått chansen att kommentera.

"Någon som inte håller med om den kritiken (mot utförsäjningarna) är Niklas Wykman, nybliven ordförande för Moderata ungdomsförbundet.

Jag tycker att man ska sälja ut alla statliga företag, säger han.

Var det inte ni i Muf som älskade att äga?

Den kampanjen är sex år gammal. Det betyder att vi älskar den privata äganderätten, det vill säga när privatpersoner äger, inte när staten gör det."

Själv älskar jag min familj och mina vänner. Niklas Wykman och hans Muf-vänner älskar att äga. Vi verkar, inte helt oväntat, ha lite olika syn på livets värden.

Playlist

Denna "playlist" som för mig lite grann sammanfattar sommaren 2008 passar bra hemma på pojk/flick-rummet, men kan även avlyssnas till inte alltför långa resor inom kollektivtrafiken såsom till diverse platser av varierande storlek (Dalsjöfors, Göteborg osv). Njut.

Kalle J - Vingslag

The Plan - Mon Amour

Hästpojken - Caligula

Joel Alme - A Young Summer's Youth

Johnossi - 18 Karat Gold

Zeigeist - Wrecked Metal

Muse - Starlight

Lykke Li - Tonight

En extra push för Kalle J eftersom han är en trevlig kille, och för att jag skäms lite över att jag inte visste vem han var när vi började snacka. Eller snarare, jag började prata med honom efter att ha blivit övergiven av min mycket hångelsugna vän på Emmaboda...

Och Wrecked metal är värd att sätta på repeat för att jag såg Zeigeist live tillsammans med Joel, en pojke som får mig att le om dagarna och gråta om nätterna.

Hej svej.

 

Festivaaaal

Vaknade upp igår morse med misstankar om att någon ond människa klättrat in genom fönstret, brutit av min extremt välvuxna kaktus och tryckt ned i halsen på mig. Den där "Klimpen" i Bert till exempel. Skulle vara typiskt honom. Men kaktusen var hel och därmed också Klimpen oskyldig. Nyss hemkommen från Emmaboda fick jag snällt inse att mitt immunförsvar inte heller klarade denna festival. Men men, alla bli vi sjuka ibland. That's life and baby don't hurt me no more, som Björn Gustafsson skulle sagt. Eller nåt.

Emmabodafestivalen var i alla fall extremt lyckad. Bra band, trevliga människor och festivalliv upphöjt till 2. Det är verkligen något speciellt med stämningen på en festival, som om alla dom där oskrivna reglerna vi inte ens reflekterar över upphör sekunden du kliver in på festivalområdet. Det är liksom inte märkligt eller på något sätt "upprörande" när en ung man, efter en offentlig kisspaus intill skogskanten, i bara kalsonger och med en baginbox-bag hängande över axeln passerar och frågar om han får ta lite vatten ur din flaska eftersom han är så sjukt bakis från gårdagens festande. Då han för övrigt hånglade med ungefär 5 pers som han tyvärr glömt namnen på, om någon undrade. 

Jag tycker att festivllivet är otroligt fascinerande. Tänk om alla alltid var så avslappnade och sociala som på festival. Rätt soft när man tänker på det. Fast några dagar om året är nog ganska lagom, trots allt. 

2001: A Space Odyssey

Igår såg jag den omtalade filmen 2001 (1968), regisserad av en av filmhistoriens sanna mästare, Stanley Kubrick. En historia som börjar i människans begynnelse, för att sedan föra oss vidare till år 2001 där tekniken kan ta oss bortom oändligheten, och till slut avslutas i... ja, jag vet faktiskt inte. Allt är så otroligt märkligt. Hur mycket jag än diskuterar och funderar över filmen kan jag fortfarande inte förstå. Ändå blir jag inte frustrerad, bara sjukt fascinerad. 

Filmen var den kanske underligaste jag någonsin sett. Men samtidigt en av de mest fantastiska. Ingen annan film har gjort mig så förbryllad, förvirrad och totalt förundrad. Att filmen är 40 år gammal och år 2001 passerat för länge sedan är inte något som stör. Efter de 240 minuterna ställer man sig snarare frågan om tid och rum existerar överhuvudtaget. 

2001 är ett mästerverk och Kubrick ett geni. Allt annat vore underdrift. 

Tolv dementa 80+are

Jag lyckades få ett sommarjobb det här året. I fyra veckor har jag arbetat på ett äldreboende som passungdom. Men idag var sista dagen och nu är det lov, på riktigt! Självklart är det otroligt skönt, fast måste ändå medge att jag kanske kommer sakna gamlingarna. Lite grann i alla fall.

När jag kom dit tänkte jag: de här kommer bli sååå segt... Jag tycke att pensionärerna bara satt där och stirrade. När jag försökte få kontakt nickade de i bästa fall lite till svar, för att sedan somna med saftglaset halvvägs till munnen, trots att personalen två minuter tidigare tagit upp dem från sin fjärde middags-tupplur för dagen.

Allteftersom dagarna gick började jag inse att det kanske inte gjorde så mycket att många av dem inte svarade ordentligt på tilltal. Man kände ändå att de nog förstod vad man jag sa, att de tog in så mycket mer än vad de själva har möjlighet att visa. Jag började lära känna dem och deras olika personligheter, och de är alla unika. Självklart blir det ganska jobbigt ibland att se dem i tillståndet de befinner sig i, med livet bakom sig. Men många skratt blev det trots allt. Det är ganska mycket som kan gå på tok med tolv dementa 80+are som bor tillsammans. 

Nä, det här börjar ju låta som något sorts emotionellt avskedsbrev. Bäst jag slutar. Men helt ärligt, jag kommer att sakna dem!